... men går det?


Morgondimma

En kväll gick jag hem i mörkret. Hade suttit på ett café och pratat med en bekant om allt mellan himmel och jord i flera timmar. Gick runt med tankarna långt bort, bortdomnade i musiken som fyllde hela mitt huvud och tvingade bort allt annat. När jag gick förbi en lyktstolpe fångade något min blick. En vit fjäril fladdrade förbi, och jag stannade upp. Tittade och tittade tills den försvann i den kompakta svarta natten som omringade mig. 
   Den borde inte varit där. Den var på fel ställe. Men den brydde sig inte. Den bestämde sig för att nu är jag en vit höstfjäril, och jag bryr mig inte om vad folk säger är rätt eller fel.

Jag vill också vara en vit höstfjäril.


Kommentarer

Kommentera här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (kommer inte synas, don't worry)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0