... men går det?


Morgondimma

En kväll gick jag hem i mörkret. Hade suttit på ett café och pratat med en bekant om allt mellan himmel och jord i flera timmar. Gick runt med tankarna långt bort, bortdomnade i musiken som fyllde hela mitt huvud och tvingade bort allt annat. När jag gick förbi en lyktstolpe fångade något min blick. En vit fjäril fladdrade förbi, och jag stannade upp. Tittade och tittade tills den försvann i den kompakta svarta natten som omringade mig. 
   Den borde inte varit där. Den var på fel ställe. Men den brydde sig inte. Den bestämde sig för att nu är jag en vit höstfjäril, och jag bryr mig inte om vad folk säger är rätt eller fel.

Jag vill också vara en vit höstfjäril.


Min sköra tråd



Mitt liv är lite som en balansgång just nu.
När det går bra, när jag inte svajar, är allt så underbart perfekt. Jag flyttar mig framåt, sakta men säkert, steg för steg. Just då tänker jag inte på den tunna tunna tråden under mig, tråden som kan brista när som helst, för jag är helt uppslukad av det faktum att det går. Att jag klarar mig.

Men så slinter jag. Ett litet felsteg och allt skakas om. Min balans blir rubbad och jag stannar upp, vinglar ostadigt fram och tillbaka. Ibland tror jag att jag kommer ramla och känner hur kallsvetten rinner längst ryggraden. Då krävs all min koncentration för att jag ska få grepp på allt igen. När det väl slutat svaja står jag kvar en lång stund, andas. Till slut kan jag fortsätta igen, lite försiktigare än innan.

Jag får inte riktigt ihop det. Igår gick jag framåt både snabbt och säkert. Hakuna Matata, inga bekymmer. Idag står det still. Inget svaj, men framåt går det då inte. Imorgon kan jag börja vingla igen.

Tråden har inte brustit än i alla fall. Jag har inte ramlat och det tänker jag inte göra. Jag planerar att bygga på den där tråden. Göra den tjockare för varje dag som går, tråd för tråd. Till slut kan jag fläta ihop den. Min tråd kommer bli till en stadig bro och jag kommer inte behöva balansera längre. Jag kommer gå genom livet i en maklig takt så att jag inte missar något och jag kommer aldrig behöva oroa mig för att ramla.

Aldrig igen.

Those dancing days


"Jag dansar"
En replik som, sagt ifrån mig, ofta får förvånade blickar. Ja, jag dansar, och har gjort det i mer än elva år nu. Men jag borde ju inte dansa. Jag är inte en sån som dansar. Dansare ska vara små, smidiga och gärna rätt sprattiga. Motsattsen till mig då. Lång, klumpig och lugn som en filbunke.

Tänker jag efter är det nog sant till en viss mån. Om mina föräldrar inte hade tagit med mig till dansen som fyraåring och någon sagt till mig nu att jag verkade vara någon som dansar hade jag antagligen skrattat. För det är ju som sagt inte något jag borde göra, eller hur?

Jag älskar dans. Älskar hur man tränar så sjukt mycket fysiskt utan att vara medveten om det förrän man står där med hugget i midjan och svetten i panan. Älskar hur man samtidigt över upp det mentala, minnet och taktkännslan. Älskar sammanhöringen man får till sin dansgrupp som är som en familj.

Så där har vi det. Jag älskar något som jag, i praktiken, inte ens borde syssla med. Men vet ni vad.
Det gör ingenting.

Bild


Ord ska väl ändå inte vara så svårt?



Den här fredagen tog min klass da Spexfoto. Temat blev så skruvat som nördar/skräck/lite talibaner och annat kul. Helt stört men ruligt var det! Och jag ser ut som en helt annan person i mina nörd-glasses från HM som är så fina så.

Okej.
I vanliga fall hade jag slutat där. En bild och några rader. Bloggen är väldigt mycket sånt - mycket bild och lite text. Vilket kanske är kul ibland men det blir enformigt, för jag tycker ju så väldigt mycket om att skriva också. Men så sitter man där med det lilla strecket framför sig som hånande blinkar rakt upp i ansiktet på en och hjärnan i kombination med fingrarna vill bara inte komma på några bra ordkomminationer över huvud taget. Man vill så gärna låta smart eller rolig eller djup med det blir oftast bara shabla av alltihop och man orkar inte mer än några enstaka meningar med slumpmässiga ord i en enda röra.

För vad i mitt liv är intressant att skriva om egentligen? Vad gör jag som är särskilt intressant?

Idag hade jag syslöjd. Vi ska brodera i några veckor och jag ska bestämt göra en tygpåse med symbolen för dödsrelikerna på. Den kommer bli hur awesome som helst och jag ska visa den så fort den är färdig, promise.

Och en annan sak! Under slöjdlektionen svor jag, vilket jag gör now and then. En kille i min klass brast då ut med repliken "MEN JOHANNA! Jag har aldrig hört dig svära förut!".
Say whaaat? Jag som svär nästan lite för mycket. Ibland undrar jag om det kan vara så att jag har ett alldeles för litet ordföråd eftersom jag har svårt att förstärka det jag har att säga utan att använda ord som "jävlar" och "sablar" (en ny favoritsvordom). Men det är väl härligt att han aldrig hört mig använda ett "fult" ord förut, för om sanningen ska fram låter det inte så trevligt.

Förresten. Jag och pappa rotade igenom mängder av hans gamla prylar och jag hittade lite knappar och en fin klocka. Det kanske jag också kan visa någon gång. Om ni vill.

En fjärde sak. Jag är otroligt dålig på att stava. När jag skriver texter måste jag alltid läsa den tre gånger och noggrant leta efter stavfel, och varje gång hittar jag något nytt vilket antagligen betyder att jag oftast missar något och ändå har femtitotre extra N och för få S överallt.
Om ni ser något nu får ni gärna säga till. Eller förresten, gör inte det. Då blir det pinsamt ju.

I suceeded! Peace out folks.


Gamla dikter & Tid

Jag har alltid haft väldigt många skrivblock.
Vet inte riktigt varför. Dom har alltid funnits där, och dom flesta är det inte skrivet särskilt mycket i. Några sidor i början bara. Hittar jag en ful använder jag den som kladdbok när jag pluggar. Köper jag en fin har jag med den i väskan överallt, tills jag hittar en ny som ersättare.

Hur som helst. En dag när jag drog ut sängen, vilket jag måste göra ibland för att plocka upp allt som åker ner i utrymmet mellan den och väggen, såg jag att en av blocken låg där. Bortglömd. Så jag plockade upp den och bläddrade lite. Till min förtjusning var den fylld med dikter jag skrev för ungefär fem år sedan. Typ den här.

Jag går och går
aldrig stilla står
Men ibland trillar plåstret av
och fram kommer alla skoskav
Då måste jag stå stilla en stund
kanske ta en blund
Men när jag vilat ut
fortsätter jag på vägen som aldrig tar slut.

Jag ser framför mig hur en tioårig Johanna sitter uppe lite för länge på natten och skriver detta.
Tiden flyger iväg.

Att se


Från mitt fönster en tidig januarimorgon.

Jag ser så mycket från mitt rum.
Soluppgången i väst på vintern. Det sista kvällsljuset som lyser upp husen på sommaren. Fotbollsplanen och gånggatan då träden har tappat alla sina löv, annars är det bara som ett stort grönt hav där nere. Om jag står så långt till höger som möjligt och sträcker på mig riktigt ordentligt kan jag ibland se boulplanen där alla pensionärer hänger när det är fint väder. Jag ser in i alla fönster på huset mittemot och kan spionera på folk när dom trötta står i köket i sina morgonrockar och gör i ordning frukost, eller när dom sitter uppe alldeles för sent på kvällarna för att häcka framför datorn. Ibland gungar det småbarn i korggungan på vår gård. Då ekar deras skratt mellan husen och får oss att le lite grann och kanske ställa oss vid fönstret för att titta på dom en stund innan vi går tillbaka till vårt. När det är lite regn i luften även fast solen skiner kan jag se hela regnbågen och alla färger och det är så vackert. Klara nätter ser jag månen och stjärnorna så väldigt tydligt.
Så det händer att jag står vid min fönster och bara tittar och tittar och tittar tills ögonen inte orkar mer och jag blundar och försöker komma ihåg allt det vackra men det försvinner ändå efter ett litet tag och jag måste öppna ögonen igen. 


Bara tomma ord



Känslan av att tiden liksom glider ur ens grepp och föralltid är förlorad.
Fast ändå inte.


RSS 2.0